Nu har jag jätte tråkigt så måste skriva av mig lite.

Livet suger just nu för jag skulle träffat Erika i morgon men jag ska ju på den jävla tråkiga praktiken och hon skulle komma efter egentligen men sen sa hon att hon skulle vara hemme klockan sex för att äta och då måste hon typ åka halv fem och då är det ingen ide att hon kommer och det suger k**. Jag är jätte sur att jag inte är ledig i morgon för att Erika är det och för att Elina är det.
För bara för det så kommer vi typ ALDRIG kunna träffas. Det är det värst att känna den där saknade efter alla. Att inte kunna träffa dem när man vill och när jag saknar dem som mäst. Man blir bara deppig och man saknar dem så mycket att man nästan börjar gråta.

Fuck att livet ska vara så svårt och komplicerat :( Jag kommer värken kunna träffa Hanna eller Erika på typ hundra år och jag är så arg för det. Arg för att det ska kosta så mycket att åka tåg. Och arg för att jag måste gå i skolan och gå på min tråkiga praktik. Och arg för att jag inte kan skita i allt.
Livet suger så jävla mycket just nu jag känner mig jätte nere för att jag måste gå på praktiken i morgon och bara tanken på att jag inte kan träffa Erika och Hanna gör mig bara ledsen.
Vad ska jag ta mig till jag får panik nu jag vill träffa er och jag vill skita i allt, men jag vet att jag inte kan.

Ni är mitt allt och ni är hela min värld. Vad skulle jag göra om inte ni fanns där för mig? Jag skulle inte klara mig, så jag är så jävla glad att jag har er och jag hoppas att ni är lika glada att jag finns för er. Jag säller upp för er till MAX och skiter aldrig i er. Jag tar er före mig Och jag hoppas ni vet det.

Ni är mina ÄNGLAR och jag hoppas att ni aldrig lämnar mig för då kommer jag aldrig bli hel igen!!! Ni ska veta att jag tänker på er alla 24/7 och jag hatar det för jag blir bara ledsen och vill tillbaka till det gammla och vill att allt ska bli bra. Vill träffa er alla nu och det suger att jag inte kan. Jag vill må bra och skratta varje dag som jag gjorde varje dag förut. just nu är allt piss men jag har ändå en gnista tänd och den gnistan ska aldrig slockna det lovar jag. Jag vill värken tänka på alla gammla minnen för då börjar jag gråta men vill inte heller tänka framåt för på något sätt så känns det som om allt kommer att bli sämmre. Så jag måste tänka på dagen som är och inte på dagarna som varit och dagarna som kommer.

Jag ni alla fattar att mitt liv är komplicerat och jobbigt.

Nu har jag skrivit av mig lite men jag kommer nog skriva av mig flera gånger.

Vill bara tacka er Erika, Frida, Hanna, Elina, Ulrika och Caroline att ni finns där för mig. Även fast ni inte sms eller ringer mig 24/7 så vet jag att jag alltid har er och det gör så att jag blir glad. Det är egentligen ni som gör så att den där gnistan inte slocknar. Fö utan er så skulle jag ju inte klara mig.